I projektet Popularizing Environmental Humanites utgår vi från några olika begrepp är bra att känna till och som kan vara användbara när vi funderar över relationen mellan människa och miljö.

Antropocen

Antropocen – människans ålder. Så kallas ibland den tid vi lever i. Under fyra och en halv miljarder år betingades förhållanden här på jorden av de fysikaliska, geologiska och biologiska förutsättningar som rådde. Epoker och eror avlöste varandra. På bara några tusen år har människan som art kommit att dominera jordklotet. Med den globala utbredningen följer också en produktion av kunskap och och teknisk innovation som under de senast århundradena accelererat i en sådan fart att det fått effekter både på klimat och biologisk mångfald.
Själva termen antropocen myntades av kemisten Paul Crutzen och marinbiologen Eugene Stoermer år 2000. De ser industrialiseringen och införandet av ångmaskinen i mitten på 1800-talet som startpunkten för antropocen. Men kanske började förändringen långt tidigare. Kanske sågs de första tecknen på antropocen i och med att människan, genom effektiv rovdjursjakt utrotade den australiensiska megafaunan för 40 000 år sedan. Kanske satte den igång på 1500-talet när europeiska sjöfarare koloniserade den amerikanska kontinenten, utrotade hela civilisationer och för all framtid förändrade dess flora och fauna.
De senaste århundradena har människans påverkan på jordklotet skett i sådan omfattning att den numer räknas som en helt ny geologisk epok. I atmosfären är nivåerna av koldioxid de högsta på flera miljoner år vilket leder till den välkända växthuseffekten. Kemikalier och mineraler sprids i okontrollerat över jordklotet vilket stör ekosystem, påverkar växt och djurliv, förstör habitat och utrotar hela arter. Bara den svenska västkusten har förlorat en tredjedel av sin artrikedom sedan 1900-talets början. Men för första gången i världshistorien har vi också kunskap om klimatförändringar och miljöpåverkan och dess effekter. Hur kan vi använda den kunskapen för att bibehålla biologisk mångfald och minimera de negativa effekterna mänsklig aktivitet har på klimatet?

Miljöhumaniora

Miljöhumaniora har vuxit fram som ett forskningsfält i framkant av en generell förändring i synen på kunskapsproduktion; en förändring som gör upp med den artificiella uppdelningen mellan naturvetenskap och humaniora och där praktiker, teorier och metoder från skilda kunskapsfält belyser och befruktar varandra.
Inom miljöhumaniora analysers den komplexa relation mellan mänsklig aktivitet och materiell realitet för att skapa förståelse, kunskap och insikter om den miljö- och klimatproblematik mänskligheten gemensamt står inför (eller mitt i).
Environmental humanities erbjuder verktyg som låter oss förstå natur, människa, teknologi, djur, liv, död et cetera som delar i ett komplexare sammanhang, som företeelser som kan byta byter skepnad och innehåll beroende på vår utsiktspunkt och vem som talar men som icke desto mindre representeras av en timlig och fysisk verklighet.

Posthumaniora

Posthumaniora handlar om att förstå vad det innebär att vara människa i en komplex värld och att kritisk ifrågasätta innebörden av begreppet människa i relation till omvärlden. Traditionell humaniora, så som konst, filosofi, litteratur och egentligen alla typer av kulturella uttryck handlar i grund och botten om hur vi som människor skapar mening och förståelse i förhållande till vår värld. Men inom den traditionella humanioran så utgår vi oftast från att den ”naturliga” människans är alltings måttstock. När vi använder oss själva som måttstock så blir det ibland tokigt. När vi tänker på oss själva som högst upp i hierarkin på planeten så blir det också naturligt för oss att se allt omkring oss som resurser som vi har rätt att utnyttja på det sätt vi själva önskar. Men i ljuset av exempelvis klimatförändringarna och den extrema miljöpåverkan våra aktiviteter har så förstår vi att det inte är någon bra strategi. Vi behöver lägga mer fokus på att förstå oss människan i relation till omgivningen.
En annan aspekt av posthumanistiskt teoreibildning är att vi måste anpassa våra ”tankeverktyg” efter den värld vi skapat här på jorden. Vår teknologiska, materiella utveckling gör att de begrepp vi en gång såg som självklara nu behöver omformuleras, granskas och ifrågasättas. Ett bra sätt att för den som vill förstå vad poshumaniora är kan vara att fundera över var gränsen mellan människan och andra organismer och varelser går.
Här är några frågor att fundera över som på olika sätt belyser de här förändringarna.
Var börjar och slutar kroppen? Är mikroorganismerna på vår hud och i vår mage en del av oss själva eller är den främmande varelser? Om du har en handprotes eller en pacemaker är det då teknik eller är det en del av din kropp? Om du skulle få en transplanterad njure, är du då en del av en annan människa? Om njuren är odlad av mänskliga celler men har vuxit i en gris, var går då gränsen mellan människa och djur? Vi kanske måste börja tänka annorlunda.